MENY
Med glittrande ögon kommer hon springande emot mig. ”Sara, Sara, vet du vad?”
Med huvudet i händerna och axlarna tunga som bly hänger han över bänken. ”Det är så tråkigt!”
Med pennan snurrande mellan händerna jonglerar han och sätter sedan ner spetsen mot pappret. ”Nu du, ska det bli åka av…” Pennspetsen bryts. Farten tar slut.
Med snabba steg vandrar jag fram i korridoren på morgonen och undrar hur den här dagen ska arta sig.
Mitt jobb är en berg-och-dalbana. Mina känslor, mitt tempo, mitt humör är mer likt en EKG-kurva när kärlekshjärtat slår som fortast.
En dag likt ett svimningsanfall, en lugn dag, är en tråkig dag för mig. Jag behöver farten, dynamiken. Den som man får när man arbetar med barn, unga vuxna. Ena dagen är inte den andra lik.
Sedan länge släppte jag detaljplaneringen. Litade på min egna kunskap. Satte ett mål för lektionen. Satte ett tänk på hur jag skulle nå målet och sedan ”blir det bara åka av….” och ibland bryts pennspetsen. Vissa dagar blir en handskriven roman.
Att få vara med när det händer. Att få ta del av glädjeyra flickors övernattningskalas med bästa vännen. Att få lyfta lite från axlarna på den trötte och få hjälpa till att vässa pennspetsen igen åt ”fartdåren” är en ynnest.
Man kan fråga sig om denna glädje och variation får den uppmärksamhet som den skriker efter.
Efter nästan 20 år i yrket möts man ofta av personer som lägger huvudet på sned och ser lite oroligt på en och frågar hur man orkar med sitt yrkesval. Eller så kan man mötas av någon som likt pingstförsamlingens väckelsemöten lyfter händerna och utbrister fascinationen och beundran över det man gör. Inte lika ofta hör man orden ”Vilket bra val du gjorde! Vilken tur att du kom in på lärarutbildningen och trivs så bra!”
För det är ju det jag gjort! Jag har gjort ett fantastiskt val! Jag liksom många fler av mina fantastiska kollegor. Vi som inte känner igen oss i medias svartmålade bild över hur tufft det är i skolan.
Många har det dock tufft. Hårt klimat bland elever och föräldrar, obefintliga resurser och krav på att kunna trolla med knäna. Men. Många stannar i läraryrket. Många trivs. Många kan inte tänka sig något annat, något bättre. Jag är en av dem, även om jag vissa dagar kan drömma om att bli bibliotekarie i en tyst lässal.
Skolan är satt i rutschkaneläge. Det rullar utför. Det är något vi matas av via media, det med. Frustrationen är stor och om detta skulle jag kunna skriva 15 000 tecken som även skulle kunna innehålla förslag på förbättringar och satsningar som skulle göra hela skolan till en varuhiss till toppen istället men det är inte det jag nu vill skriva om.
Jag vill skriva om att det är ROLIGT. Det är fantastiskt att vara lärare, trots halkrisken.
Alla som säger att de beundrar oss som jobbar inom skolan. Tack. Men oftast är det fantastiskt. Och jag måste citera en lärare jag hade på lärarhögskolan som sa att han tyckte synd om alla andra, som inte jobbar inom skolan. Tänk vad mycket tid med barn de missar i sina liv.
Ni som vill ha spänning, glädje, frihet under ansvar, är kreativa och drömmer om att verkligen göra en förändring. Åk inte ut och förverkliga er genom volontärresor utomlands. Bli inte art directors på ett sterilt kontor. Använd kreativiteten. Bli lärare!
Så snälla, om vi ska ha en bra utbildning, bra lärare som vill stanna och fortsätta som lärare så måste vi böja prata om allt underbart som finns i vårt yrke. Vi måste locka till oss goa, nya kollegor. Vi måste orka glädja oss.
Vill ni ha många skratt och fniss så kan jag tipsa er att tjuvlyssna på lärarnas afterwork. Där finns en skatt i underbara historier att hämta. När jag får tid ska jag berätta för er mer om dem… om ni orkar lyssna.
0