Sara Wagner Swahn

Eleven vägrade att gå in i salen.

- Jag tänker inte. Du kan inte tvinga mig. Mitt liv blir förstört om jag går in.

Herregud, tänkte jag. Vad är det med honom? Vi skulle ju bara sjunga tillsammans. Öva för vår musikal. Nog för att han brukade överreagera. Detta var inget vanligt barn. Detta var barnet som krävde den varsamma handens pedagogik. Hans liv skulle ju bli förstört. Jag lät honom vara.

 

Klassen sjöng allt vad de orkade. Barnrösterna vävdes samman. Mirakelmusik om ni frågar mig.

Efter ett tag öppnas dörren till musiksalen försiktigt. Ingen märker något. Bara jag. De andra sitter med ryggarna emot. Jag nickar uppmuntrande till Jonas som tar plats längst ner i musiksalen. Vi övar vidare.

 

Tillbaka i klassrummet spritter det i eleverna så mycket att jag tvingas lägga in en extra rast. Jonas dröjer sig kvar som vanligt. Jag vet att detta är tillfället jag har på mig. Försöka förstå honom.

- Vad modig du var som kom in. Vad var det som fick dig att göra det? Jag försöker använda en sån neutral röst som möjligt, utan värdering.

Jonas ser förvånat på mig. Som om svaret är självklart.

 

Jag får inget svar denna dag.

 

Några dagar senare är det dags igen.

- Vilken låt ska vi börja att öva? undrar Jonas. Jag berättar vilken ordning jag tänkt mig.

- Då är jag med en stund i början. Sedan går jag.

Bra, tänkte jag. Ett framsteg. Fortfarande fundersam över hans tveksamhet och reaktion. Tvingar mig att tålmodigt vänta på svaret.

 

Likt förra gången är det spontanrast som gäller när vi sjungit klart. Jonas-tillfälle igen.

- Vad är det för sång du inte vill sjunga?

Jonas väntar med svaret sedan säger han tyst, som om det gör ont i honom...

 

Efter detta pågår förhandlingar mellan mig och Jonas utifrån Skallerormen Sigges tandproblematik. Låten vi sjunger om. Att ormen har ont i tänderna och behöver gå till tandläkaren. En uppskattad låt av hans klasskamrater men inte av Jonas.

Jag känner en ödmjukhet över att jag just då har ork, tålamod och de resurser runt omkring mig som krävts för just detta barn. Något som verkligen inte är självklart. Det finns många kollegor som tvingas orka, helt själva, ensamma. En oerhörd svår uppgift. Den att räcka till.

 

När musikaldagen väl kommer står han där på bakersta raden. Lycklig, nöjd och stolt. Men... när Sigge-låten kommer blir det en liten liten glipa i köruppställningen. Jonas sitter bakom kören med hörselkåpor på för att sedan efter den inkännande kompisens klapp på axeln dyka upp igen. Redo för ny sång.

 

Livet är långt ifrån förstört.